Donna-Petra Shaheen, volontär och styrelseledamot i Assyrier Utan Gränser passade på att under en privat resa följa upp Assyrier Utan Gränsers första projekt i Libanon. Här följer hennes personliga reseberättelse.
Reseberättelse från Libanon 2015-03-04
”Knowledge is power” – kunskap är makt.
Skylten som möter en i korridoren utanför skolledningens rum är enkel, men står för ett viktigt budskap. Det är också det här som Assyrier Utan Gränsers arbete till stor del handlar om.
Jag befinner mig på skolan T.M.S, Tarakki Madrashto Suryeyto, i folkmun även kallad Taw Meem Simkat (tre bokstäver i det assyriska alfabetet), för att följa upp och kontrollera Assyrier Utan Gränsers projekt. Skolan ligger i Bourj Hammoud, en fattig förort till huvudstaden Beirut. Här bor mestadels folk med armenisk bakgrund, men även andra folkgrupper, såsom assyrier. Skolan har sedan grundandet för många decennier sedan varit en viktig samlingspunkt för assyriska barn.
Jag och min far, som medföljer som sällskap, hälsas välkomna av skolans rektor, Dr Samir Kolo, som varit min kontaktperson i Libanon och som skött implementeringen av projektet. Inne på expeditionen finns även Malak Dolmayeh, en ung man som arbetar både som administratör, IT-tekniker och lärare på skolan. Han samtalar med oss på klassisk assyriska (kthobonoyo), som han lärt sig under sina tidigare år som student på kloster i Syrien. Han blir väldigt glad när han får reda på att vi kan prata på turoyo, den vardagliga assyriskan. Här på T.M.S-skolan värnar man om det assyriska språket och kulturen. Till exempel finns i princip alla skyltar på både engelska och assyriska, så att man kan lära sig nya ord.
På expeditionen får jag även träffa några föräldrar till assyriska elever som tagit emot hjälp från Assyrier Utan Gränser. De berättar om sina livsöden, om varför och hur de tvingats fly från Syrien och Irak samt om svårigheterna de möter i Libanon. Den ekonomiska biten är svår, allt kostar och det är svårt att som utlänning få jobb trots att man kan tala arabiska och det är liknande kultur i länderna. En mamma gråter när hon berättar om orättvisorna. En annan berättar om hur familjen bor i ett slumområde där barnen blir trakasserade på gatan för att de är kristna. Den ensamstående pappan som sitter i hörnet hostar konstant under besöket. Han har inte råd att gå till läkaren. Efter att hustrun förlorade kampen mot cancern för fyra månader sedan och han blev änkling, ligger allt fokus på barnen. Det går inte att inte bli berörd av alla dessa människor och livsöden.
Samtliga föräldrar återkommer dock till att de är tacksamma. De är glada över att skolan finns. Det är en trygg plats för barnen, de behöver inte skämmas för sin assyriska bakgrund. Dessutom hjälper skolans ansvariga till med att täcka de avgifter som en del av föräldrarna inte har råd att betala, genom att söka bidrag från privatpersoner, organisationer såväl som den syrisk-ortodoxa kyrkan.
Inget barn blir nekat undervisning eller lunch för att familjen inte har tillräckligt med pengar.
Medan jag pratar med föräldrarna ansluter Fader Elias Gerges, skolans präst, samt skolläkaren Dr Faten Khoury Allam. Hon berättar om sin verksamhet, rutinundersökningarna och hur oroliga föräldrar kan få råd om vanliga sjukdomar hos barnen.
Efter att föräldrarna lämnat mötet får jag besöka några av klassrummen. Så fort vi öppnar dörren blir det tyst i salen. De svarar dock på min hälsning på assyriska, ”Shlomo”, med ”Bshayno”. Barnen, som går i förskolan, tittar nyfiket. ”Det är trångt i klassrummen” är det första jag tänker när jag ser mig omkring. Eleverna är många och det finns inte mycket utrymme mellan raderna av de små bänkarna. Det andra som slår mig är att majoriteten av eleverna går klädda i ytterkläder, de har på sig tjocka jackor i klassrummen. Ja, det är faktiskt ganska kallt när man känner efter. Byggnaderna av kall betong är inte gjorda för vinterkyla och kalla vindar. Det drar kallt från de gamla fönstren och värmeaggregaten räcker inte till. Jag var här våren 2014 gassade solen och det var istället varmt och kvavt i de små trånga klassrummen. Självklart kostar det mycket att försöka värma upp lokalerna på vintern och kyla ned i värmen. Och elektriciteten är ett kapitel för sig i Libanon, den som varit här någon gång kan intyga det. Staten stänger av elen med jämna mellanrum flera gånger per dygn, oftast ett par timmar åt gången, och man måste då komplettera med egna elgeneratorer under strömavbrotten. Skolans två elgeneratorer är gamla, trötta och ineffektiva och borde ha bytts ut för länge sedan enligt rektorn. Tyvärr saknas pengar för det.
Rundturen fortsätter vidare ner i skolbyggnaden. En grupp elever som tagit emot Assyrier Utan Gränsers hjälp möter upp i korridoren. De är glada, men blyga. De har på sig skoluniformer, som Assyrier Utan Gränser finansierat.
Vi går därefter ner ytterligare en våning till datasalen. I det nedsläckta klassrummet sitter ca 30 mellanstadieelever tätt ihop. Det är kvavt. Läraren Malak Dolmayeh berättar om pågående undervisning, där eleverna får lära sig göra powerpointpresentationer på datorn, samt redovisa sina projekt för klassen. Då elevantalet ökat kraftigt på grund av de senaste årens krig i Irak och Syrien, har skolan behövt förnya datorutrustningen för att kunna genomföra modern undervisning. Assyrier Utan Gränser har valt att finansiera detta då det är en långsiktig investering som förbereder eleverna för högre studier.
Jag tackar för mig och fortsätter ut på skolgården framför skolan. Det har blivit rast och barnen springer, leker och skrattar. Ljudnivån ökar allteftersom fler och fler elever kommer ut. En del av barnen passar på att sitta lugnt på bänkar och äta sina lunchsmörgås. En pojke springer svettig fram till vattenkranarna och intar några klunkar vatten med händerna som bägare. Här finns inga glas eller plastmuggar. Rektorn berättar att vattnet tyvärr inte är så rent som man skulle önska år 2015. Skolan har köpt ett vattenreningsfilter till förskoleklassernas våning nyligen, men att bygga nya ledningar till denna plats på skolgården där de flesta barnen dricker vatten, kostar massor. Skolan har helt enkelt inte råd just nu. Man önskar dessutom bygga om avgassystemet från elgeneratorerna. För närvarande går all smutsig rök som bildas upp i luften och ofta rakt in i klassrummen. Att dra avgasrör upp ovan och förbi skolfasaden är även det ett stort – och dyrt – projekt.
Vi avslutar förmiddagen med ett möte på skolexpeditionen. Rektorn, Dr Samir Kolo, tackar Assyrier Utan Gränser och alla enskilda givare, privatpersoner såväl som föreningar och företag, för alla gåvor som gjort det möjligt för skolan att ta emot och undervisa nya assyriska elever som flytt från krigens Syrien och Irak.
Jag lämnar T.M.S-skolan med blandade känslor. Jag är tacksam över att ha fått höra föräldrarnas berättelser om sina familjers livsöden, men ledsen över att de har behövt fly och att de inte kan få leva i ro. Jag är ledsen att dessa orättvisor och förföljelser pågår år 2015. Jag är bedrövad över att familjer ofta inte har råd att ta sig själva eller sina barn till läkaren för att få undersökningar gjorda eller få bot och operationer för sina sjukdomar och handikapp. Som läkare hugger det till extra mycket i mitt hjärta att få höra detta. Samtidigt är jag tacksam över de möjligheter vi har i Sverige, både vad gäller utbildning, sjukvård och rättigheter. Men framförallt lämnar jag skolan med en känsla av stolthet. Jag är stolt över att det finns generösa personer som gjort Assyrier Utan Gränsers projekt möjligt och för att det finns eldsjälar i Libanon som kämpar för assyriernas överlevnad. Jag är också glad över att med egna ögon ha sett vilken skillnad Assyrier Utan Gränser gör, hur allt hårt arbete och hjälp verkligen når fram till dem i nöd.
Assyrier Utan Gränsers projekt i T.M.S-skolan är det första i Libanon, men förhoppningsvis inte det sista. Det här projektet är en essentiell del av organisationens arbete – att främja barns skolgång och ge dem möjlighet till en framtid. Assyrier Utan Gränser arbetar med målet att assyrierna i sina ursprungsländer ska kunna hjälpa sig själva i framtiden. Grunden för detta är utbildning. Som skylten i korridoren sade – Knowledge is power.
Donna-Petra Shaheen
Projektansvarig Libanon
Insamlingsansvarig
Assyrier Utan Gränser
Behovet av hjälp till T.M.S-skolan i Libanon är fortfarande mycket stort. Elevantalet ökar ständigt då det dagligen flyr assyriska familjer från de krigsdrabbade länderna i Mellanöstern. Assyrier Utan Gränser arbetar med att planera och genomföra fler projekt som främjar barnens utbildning och hälsa. För detta behövs Ditt kontinuerliga stöd – bli månadsgivare nu!