Assyrier Utan Gränser har sedan juni 2014 fått kontinuerliga rapporter om vad som sker i Irak och hur assyrierna har påverkats och påverkas, vilka behov som finns, rädslan och uppgivenheten. Dr Gabriel Oussi tog kontakt med Assyrier Utan Gränser i början av september och berättade om sin förestående resa till Irak. Han ville utifrån sitt läkarperspektiv med egna ögon och öron se och höra vad som sker och vad man som medmänniska kan göra. Hans tanke var och är att man därefter ska skapa ett läkarsällskap i Sverige som med sin expertis och kontakter i Sverige och Irak ska kunna hjälpa de assyriska flyktingarna i Irak. Här presenteras dr Gabriel Oussis egna ord under sina fyra dagar långa resa bland flyktingarna i det krigshärjade Irak.
—————
Min resa till norra Irak
I början av juni 2014 gick IS (Islamiska Staten) i staden Mosul i norra Irak utan att möta något motstånd. Den centrala regeringsmakten hade redan lämnat staden när IS armé tog över. De kristna assyrierna (kalder/syrianer) som bodde i staden hade tre val: konvertera, betala cizye (skatt) eller lämna allt och fly annars väntar endast döden. Alla kristna lämnade staden och flydde till byarna i Ninevehslätten, Erbil eller Dohuk i norra delarna av Irak som styrs av kurder.
Peshmerga (kurdisk armé) gick in i Ninevehslätten i början av invasionen, men lämnade kort därefter sina positioner innan IS attackerade området. Flera hundratusen assyrier och yezidier lämnade hela området. Den 7 augusti tömdes området på sin ursprungsbefolkning. Exakt samma dag, 81 år, innan inträffade massakern i Semili i Irak. Det som inträffade assyrier och yezidier, som är ursprungsbefolkning med mångtusenårig historia i området, betraktades av många som ett nytt folkmord.
Jag själv liksom alla andra assyrier i diaspora mådde dåligt av nyheterna. Jag kände att jag vill vara med de som flydde sina hem, sina byar och lämnade allt och gick på flykt norrut, till Erbil och Dohuk. Jag kontaktade några organisationer inför den förestående resan och fick till slut kontakt med organisationen Zowaa i Irak.
Den 18 september landade jag i Erbil. På flygplatsen väntande mig en av Zowaas vakter. Han skjutsade mig från flygplatsen till Zowaas kontor i Ankawa. Där träffade jag Zowaas ledarskap. Vi diskuterade situationen, fick en hel del information och redan samma kväll besökte jag flera platser där flyktingarna från Ninevehslätten var placerade.
Flyktingarna fanns överallt. Alla skolor, kyrko- och föreningslokaler var fyllda till bristningsgränsen. Barn, gamla, unga. I varje klassrum fanns flera familjer. Jag fick information om att i varje skola, som var tvåvåningshus med några klassrum i varje plan, fanns ca 400 personer. De som inte fick plats inne i någon lokal fick bo i tältar som var utplacerade i skolgårdar, kyrko- och föreningstomter och parker. Det fanns människor överallt. Ankawa som har mellan 15 000 och 20 000 invånare hade nu över 65 000 pga. flykten från Ninevehslätten. De flyktingar som har anhöriga i trakterna bor hos dem.
Jag besökte den kaldeiska kyrkan i Ankawa, som hade hela gården fullt med tältar. Mitt emot kyrkan fanns en ofärdig byggnad som bestod av flera plan med endast golv och pelare och utan väggar, dvs. en skelettbyggnad. I varje plan placerades flera hundra personer. Vatten och avlopp var placerade sida vid sida med stor risk för spridning av sjukdomar och infektioner. Madrasser låg på golvet. Varje morgon plockades alla madrasser i en hög och alla hjälptes åt att rengöra lokalerna. Där visade mig en far sin några dagar gamla baby liggandes på en liten madrass på golvet. Dessa flyktingar får hjälp med mat och kläder men hjälpen är mycket bristfällig. De kroniskt sjuka har svårt att kunna köpa sina läkemedel.
Därefter besökte jag Mart Shmuni kyrkan. Bredvid kyrkan hade inrättats, med hjälp från Vatikanen, en barack som läkarmottagning. Baracken består av två små rum. Patienter tas in i första rummet som är inrättad som mottagning. Där sitter en läkare och en sjuksköterska. Patienter ropas in att gå in i mottagningen. Konsultationer sker med öppen dörr och patientintegriteten är underordnad under dessa förhållanden. I det inre rummet sker mer intima undersökningar. Utanför mottagningen kan flera hundra patienter stå i kö för att komma in till läkare. Jag diskuterade med tjänstgörande läkare och även prästen som var ansvarig och planerare av verksamheten. Jag fick information att de hade omkring 22 frivilliga läkare som jobbade som volontärer. Mottagningen var bemannad av en läkare och en sjuksköterska några timmar på eftermiddagarna varje dag och under denna tid fick läkaren träffa omkring 200 patienter.
Efter besöket i Ankawa tog jag mig vidare till Dohuk för att studera flyktingsituationen där också. Situationen var detsamma som i Ankawa. De flesta flyktingar fanns i kyrkolokaler, föreningslokaler, kyrkors festlokaler och gårdar.
Jag åkte också till Sarseng och där träffade jag en präst som heter Daniel från Bashika med hela församlingen boende i St Matay kyrkan i Sarseng. Jag hade långt samtal med honom om hans frustration och reaktion på allt som hände. Han uttryckte att ingen kommer att vända tillbaka utan internationellt skydd till Ninevehslätten. Han befarade också psykiska och psykosociala problem som skulle uppstå på grund av situationen.
På vägen tillbaka från Sarseng till Dohuk stannade vi i ”KöreGiware” (en by med det kurdiska namnet) där Zowaas lokal var fylld med flyktingar. Vi besökte också en skola där träffade vi yezidier, men de liksom assyrierna levde i små enkla tältar vid väg, under broar och gårdar.
Jag mötte de små barnens undrande blickar. Det yngsta jag mötte var en några dagars gammal baby. Jag mötte många hjälplösa kvinnors kroppsspråk som vädjar om hjälp för sina familjer. Många äldre personer som saknar medel för sina livsnödvändiga läkemedel. Många befinner sig i ett chocktillstånd av ett svårt trauma. Många behöver någon som lyssnar till vad de går/har gått igenom.
Det som pågår är en humanitär katastrof om man inte kallar det för ett folkmord. Hela befolkningen har tvingats ifrån sina rötter. Jag önskade kunna stanna och lyssna på dessa människor och dokumentera deras berättelser men hade tyvärr inte möjligheten. Mitt besök var fyra dagar och jag tycker att jag hann se tillräckligt för att kunna formulera behovet. Det finns stor anledning att åka tillbaka men det viktigaste är att kunna samla all hjälp som vi kan för att lindra dessa människors lidande. När jag informerade om resan för Assyrier Utan Gränser i början av oktober berättade jag om svårigheter med hygien, tätboende, risker för infektioner och att situationen kommer att bli mycket värre när vintern kommer. De bilder som är aktuella i sociala medier visar redan hur situationen försämrats efter höstregn. Alla tältar är fyllda av lera. Barnen sover där på golvet.
Den som vill se filmer från resan och lyssna på informationen på assyriska kan göra det via www.assyriatv.org
Dr. Gabriel Oussi
Södertälje: 2014-10-23
———–
Assyrier Utan Gränser tackar dr Gabriel Oussi för hans ofattbara mod och starka sinne som klarade av att träffa flyktingarna som är i stort behov och fortsatt hjälp. Såsom Assyrier Utan Gränser har förklarat tidigare så är uppvärmningsbehoven m.m. pga. den förestående vintern enorma. Kokplattor med bränsle kostar minst 750 kr per familj. Hygienartiklar för en familj inklusive mjölkersättning för bebisar kostar ca 700 kr och ska räcka ca 1-2 månader. Assyrier Utan Gränser arbetar för fullt med att ge denna hjälp och därför är det ännu viktigare när vi har våra varma dunjackor och mössor och vinterskor att vi åtminstone försöker se till att familjerna har varma tält att vistas i.
Det sker nu, förändra liv!