Nedan återges en reserapport som skrivits av Izla Kaya Bardavid, som åkte till Irak i egenskap av representant för Assyrier Utan Gränser. Syftet var att genomföra en förstudie för att därmed ge underlag för framtida utvecklingsprojekt. Läs mer om förstudien här
Flyktingar i sitt eget land
Det var mina första steg i civilisationens vagga, i hjärtat av Beth-Nahrin (Mesopotamien/Irak). Från det första andetaget till det sista var det som en dröm. Var vi verkligen där i det historiska kungadömet Babylon?
Resan till norra Irak med AUG var en resa tillbaka till mina rötter. Även om jag gjort många projektbesök tidigare, så var detta något speciellt. Jag började arbeta med AUG år 2007 och att äntligen få träffa vår partner Assyrian Aid Society Irak i hemlandet var otroligt givande. Det var intensiva dagar med workshops och fältbesök i byar där AUG installerat vattensystem och elgeneratorer. Det bästa med projektresor är att få möta människor som tagit del av projektet. Det är när människor öppnar sina liv och hem för en, och berättar om hur projekten har hjälpt dem som gör djupast avtryck hos mig. Det påminner mig om varför vi gör det vi gör, varför AUG:s arbete är så viktigt.
Nineve
”Vi Assyrier är dom som har förlorat mest – vi kan inte bo där vi kommer ifrån i söder och här är det inte bättre. Vi är klämda”
Nineveslätten är fantastisk vacker, det gyllene landskapet reser sig kors och tvärs, upp och ner i dalar och toppar som formar en harmonisk bakgrund till byar och städer. Helt plötsligt, mitt i ingenstans under den heta solen, reser sig en stad eller by. Men det är även här som assyrierna/kaldéerna har det som svårast. Assyrierna/kaldéerna på Nineveslätten är klämda mellan kurder och araber. Ingen har riktigt makten och därför är det väldigt dåligt med investeringar, arbeten och infrastruktur. Situationen blir även svårare på grund av att assyrierna/kaldéerna är kristna.
Många av dem vi möter har alla sina släktingar i USA, Europa och Australien. En assyrisk/kaldeisk man vi träffar säger: ”Vi har inga rättigheter och vi har drabbats värst. Vi alla har förlorat våra familjer. Antingen har vi lämnat dem eller så har de lämnat oss.”
De assyrier/kaldéer i Irak som har det allra svårast är de som är interna flyktingar. De har lämnat sina hem och rötter i södra Irak och lider nu i norra delen av landet där de är som flyktingar i sitt eget land. Det berättas att kristna blir bemötta orättvist av statliga myndigheter. Det är väldigt svårt för dem att få arbete, speciellt för de interna flyktingarna. De kommer från Bagdad och kan inte det kurdiska språket sorani.
Även de som flytt från Bagdad och kan sorani får inte vara anställda i offentliga sektorn. Om man startar ett eget företag måste hälften av vinsten ges till regionala myndigheter, precis som om det handlade om ett utländskt företag. Kontakter (korruption) är oftast den enda vägen till ett arbete.
Dessutom är det ett annat universitetssystem i norra Irak jämfört med södra delen av landet (Bagdad) vilket gör att akademiker från söder inte kan tillgodoräkna sig sina utbildningar. Inga butiker får heller ha assyriska/kaldeiska eller arabiska namn, endast kurdiska namn är tillåtna.
I Irak lever varje folkgrupp för sig. Flera människor vi möter berättar för oss att de bevittnat valfusk, och en ung tjej säger: ”Vi borde ha samma rättigheter som andra i det här landet. Alla har fått sina rättigheter förutom vi. Det är därför folk migrerar.”
”Tiden är emot oss”
Iraks ursprungsbefolkning, assyrier/kaldéer, blir en allt mindre grupp. En ung assyrisk/kaldeisk akademiker berättar: ”Situationen i Irak var noll före kriget med USA. Nu är situationen under noll. Saddam var en diktator. Nu har vi 20 olika diktatorer. De säger att det här ska vara ett land för minoriteter – men vad har hänt?”
Alltför många av de unga assyrierna/kaldéerna som vi träffade sa: ”Om det fortsätter på det här sättet kommer ingen att stanna här.” De vill att de som migrerat till Sverige och andra länder ska komma tillbaka. Landet behöver dem.
Säkerhetssituationen och arbetslösheten driver på migrationen. Så fort ungdomarna slutar skolan tänker de på hur de ska ta sig ifrån landet.
En assyrisk/kaldeisk man som vi intervjuade i Nineveslätten sa frustrerat: ”Vi måste hjälpa assyrierna/kaldéerna här i Irak. Om vi inte hjälper dem så kommer de att lämna landet”. Frågan jag ställde mig under resans gång var: ”Hur ska AUG hjälpa dem att stanna kvar?”
Efter djupa diskussioner och intensiva dagar med workshops kom vi tillsammans med vår partner fram till att vi vill och behöver fokusera på att stärka ungdomar och hjälpa dem att få jobb. Detta tror vi kan få dem att återfå hopp om framtiden.
Även om jag lämnar Irak med en klump i hjärtat, så fick jag med mig ett hopp. Det jag mest fascinerades av under resan var drivkraften och ambitionen hos de ungdomar vi mötte. De har inte gett upp. Och de har stor potential. Jag tror på dem.
För att se bilder från AUGs Irak resa, klicka här