Assyrier Utan Gränser har beslutat att fortsätta med meningsgivande aktiviteter för de assyriska flyktingarna från Syrien i Istanbul i ytterligare ett år. Här följer en reflektion av forskaren Dr Önver Cetrez som också är biträdande direktör i Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul och ansvarig för implementeringen av projektet.
Sverige har tagit ett stort ansvar i att ta emot syriska flyktingar och många frågar sig hur många fler landet egentligen klarar av samt att fler bör dela på ansvaret.
För snart fyra år sedan var jag i Qamishli, en relativt lugn stad i nordöstra Syrien. Då hade å andra sidan kriget med dess förödelse knappt startat. Men, lyssnade man riktigt noggrant till viskningarna i stadens gränder kunde man höra om folks drömmar för förändringar och att det behövdes ett skifte. Ingen kunde då ana att det som sades i det tysta senare skulle få en sådan hög genklang. Åtminstone inte i denna destruktiva form.
Idag, fyra år senare, har detta krig ödelagt Syrien, till den grad att över 7,6 miljoner av dess befolkning blivit interna flyktingar och över 3,8 miljoner lämnat landet. Hälften av dessa flyktingar är barn. Två miljoner har sökt sig till Turkiet, därav en halv miljon till Istanbul. Ca 300 000 befinner sig i flyktingläger, medan resten försöker finna ett liv i landets större städer. För många är det ett liv inte värdigt en människa. I slutet av 2015 räknar man med att antalet flyktingar ökar till 4,3 miljoner (http://www.3rpsyriacrisis.org/crisis). Sverige står sig starkt inom Europa, med att under 2014 ha tagit emot ca 20 000 syrier, vilket procentuellt sett är det största antalet mätt till populationen. Under 2015 räknar man med att antalet syrier som söker asyl i Sverige kan uppgå till 50 000. Troligen kommer siffran vara mycket högre. Tyskland har under 2014 tagit emot något fler syrier än Sverige. Storbritannien tog under 2014 emot endast 1669 syrier. Den syriska krisen utgör vår tids största humanitära utmaning (http://www.3rpsyriacrisis.org/crisis) och ändå görs det så lite globalt.
För två månader sedan startade vi ett aktivitetescenter på knappt 25 kvm, för kristna flyktingar i ett samarbete mellan Assyrier Utan Gränser (AUG) och Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (SFII). Koordinator och aktivitetsledare är Yakup Atug, en assyrier som är uppvuxen i klosterlivets strukturerade levnadsform, närmare bestämt vid Mor Gabrielklostret utanför Midyat. Han hade sedan flera år organiserat hjälp för irakiska och numera syriska flyktingar, som var särskilt utsatta och behövde boende, kläder och mat. Den större delen av hjälpen kom från lokala kristna och från kyrkor och föreningar i Sverige. Men idag ges endast hjälp av AUG och enstaka individuell hjälp. Bland flyktingarna finns ett tjugotal ensamma mammor med barn, lika många unga kvinnor, ett femtiotal unga män och ytterligare ett tjugotal äldre personer. Gemensamt för dessa personer är oron för anhöriga som är kvar i krigets Syrien, kontakten med kriminella smugglare och misslyckade försök att ta sig över gränsen till Europa. När vi började hade barnen inte någon aktivitet eller skola att gå till på dagarna. De vuxna var deprimerade och arbetade knappt, då de ständigt gick och väntade på samtal med instruktioner för hur de skulle smugglas vidare. Där fanns den unge masterstudenten i fransk litteratur, Sabro, som hade flytt över gränsen till sydöstra Turkiet med sin unge och psykiskt sjuke bror. Där fanns den unge Michael, som en halvtimme varje dag övade på den klarinett han fick av sin bror, innan denne begav sig iväg på en farlig båtresa till Grekland. Där fanns Fatrus, som hade flertal misslyckade smugglingsförsök bakom sig och varje gång blivit slagen av gränspolisen innan han skickades tillbaka till Turkiet. Ändå skrattade han åt situationen och ville snart försöka igen.
Snabbt kom vi igång med tre timmars dagis varje dag för barn. Vi visste av tidigare forskning att barnaktiviteter också har indirekt effekt på de vuxna, då det skapar rutiner i vardagen. Är det något som flyktingarna snabbt förlorar så är det de dagliga rutinerna för sömn, mat och socialt umgänge. Efter en månad kom vi igång med avslappningsövningar och språkkurser. Allt arbete sker på frivillig basis. Det är unga studenter som studerar i Istanbul. Där finns lokala unga vuxna assyrier och turkar i Istanbul. Där finns unga assyrier-svenskar som kommer hit för en vecka och hjälper till. Idag används centret varje dag för någon slags aktivitet och det har blivit en tillflykt för att skaka av sig sin ångest och oro; åtminstone tillfälligt. Nyligen firade vi gemensam jul, med julklappar, musik och dans. En ung kvinna, Nour, sa att det var första gången på tre år som hon hade dansat. En annan, Shamo, som tidigare var barnens lekledare, har funnit ett jobb i Istanbul och stannar kvar.
De flesta vet innerst inne att kriget inte kommer vara över på länge och att deras väntan kan bli lång. De har ingen väg tillbaka. Snarare pekar mycket på att kriget kommer att gå in i en ny fas med sekteristiskt våld och oanade konsekvenser för hela regionen. En del av våldsverkarna går med apokalyptiska tankar och inväntar Armageddon. Mitt i denna ondska försöker minoriteter som assyrier och yezidier överleva för dagen. Samtidigt talar Europa med kluven tunga och stänger sina dörrar. De släpper in en promille av de hjälpbehövande, förutsatt att de har överlevt smuggelvägen in. Trots detta är Sverige och Europa fortfarande en dröm för alla. Men, många känner också till invandrarfientligheten. Istanbul med sina snart tre broar är inte endast en transit över till Europa. Några av de unga flyktingarna som för ett år sedan satt sysslolösa hemma har lyckats hitta ett tillfälligt arbete. Idag finns det möjligheter till framgång även i Istanbul. Den dagen kriget i Syrien är över och landet skall byggas upp på nytt, har Turkiets många syriska flyktingar en nyckelroll att spela. En pusselbit återstår dock, och det är att Turkiet utformar en ny och fungerande flyktingpolicy, med möjligheter till utbildning och arbete.
Även de assyriska och syrianska organisationerna behöver engagera sig mer aktivt i flyktingsituationen, inte genom att agera i efterhand, men främst i att arbeta preventivt. Detta kan ske genom att etablera arbetsmöjligheter för de syriska flyktingarna på plats i Turkiet, genom skolor, dagis, föreningsaktiviteter, hälsocenter m.fl. En framtid för assyrierna finns i norra Mesopotamien, inte på norra halvklotet.
Ph.D. Önver Cetrez
Biträdande direktör, Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul
Lektor, Teologiska fakulteten, Uppsala universitet
(Bild från projektet i Istanbul)