Jag vaknar av att solen lyser in i den trånga baracken men den värmer inte – och jag är stelfrusen. Vintern är på väg – vår andra vinter på flykt.
Jag hör Mamma hosta och hosta – och fast hon inte säger något förstår jag att hon inte är frisk. Det är så kallt här i baracken och nu börjar vinterregnen snart. Leran och vattnet tar sig in överallt. Jag längtar hem. Hem till mitt eget rum och vår trädgård. I Mosul.
Det bodde en gammal man i baracken bredvid vår som brukade sitta utanför dörröppningen på kvällarna. Ibland tog han upp mig i knät och berättade historier. Han dog i förra veckan – av ’bruset hjärta’, sa Mamma. Jag hade aldrig hört det uttrycket förr – men jag saknar honom redan.
Hemma hade jag precis gått ut första året i skolan när IS kom och vi fick lämna allt. Fly för livet. Inte ens mina älsklingsleksaker kom med.
Här i lägret försöker man ordna litet undervisning för oss barn – men det är inte samma sak. Du ska få studera och bli läkare, sa alltid Pappa. Så kan du hjälpa andra människor. Jag saknar min pappa. Men det är svårt när vi inte har någon riktig skola – och i baracken får jag aldrig vara i fred och göra mina läxor. Det är trångt. Vi bor tillsammans med tre andra familjer.
Jag saknar också mina vänner där hemifrån. Min bäste vän skall försöka ta sig till Europa med sina föräldrar.
Fast det inte var meningen hörde jag när Mamma pratade om barn som drunknar på haven. Det var så länge sedan jag hörde något från min vän.
Nu ropar Mamma – hon har precis lagat frukosten. Det är alltid samma mat och jag är ofta hungrig.
En ny dag börjar. Jag heter Sargon och är 7 år gammal.
Stöd Assyrier Utan Gränsers humanitära katastrofhjälp i Syrien, Irak, Libanon och Turkiet.