Fredag kväll. Jag sitter i soffan och försöker varva ner efter en tuff arbetsvecka. Känner hur ögonlocken blir tyngre. Jag vill inte somna, vill njuta av min lediga fredagskväll. Kan dock inte riktigt släppa tankarna på jobbet. Hjärnan maler på och går ofrivilligt igenom dagens patientfall på akuten en gång till. Den gamle mannen med svår infektion; den yngre med smärta i armen; kvinnan vars hjärta rusade; den lilla bebisen med andnöd…
I vanliga fall tänker jag mest tillbaka på patienternas medicinska tillstånd, diagnostiken och behandlingen jag givit. Men idag kan jag inte sluta tänka på sjukvården som organisation i Sverige. Vi har det rätt bra egentligen. Så många instanser vi kan söka vård på beroende på svårighetsgraden och typen av symptom, så mycket som hjälper de sjuka att må bättre. Vårdcentralen på kontorstid, närakuten på jourtid. Akutmottagningen dygnet runt, året runt. Sjukvårdsrådgivning på telefon. Ambulans- och helikoptertransport för de svårast sjuka. Inneliggande vård. Öppenvård och mottagningsbesök. Hembesök och avancerad sjukvård i hemmet. Frikort och kostnadsfri vård för barn. Läkemedelsrådgivning och apotekstjänster såsom delning av mediciner i dospåsar. Den som behöver hjälp hemma kan få hemtjänstinsatser och assistans. Listan kan göras längre. Sjukvården i Sverige är inte alls perfekt, sjukhusen är tex hårt belastade på grund av personalbrist och få vårdplatser. Men jag vågar påstå att sjukvården i Sverige är av modell bättre i världen.
Jag tänker på sjukvården i Sverige eftersom jag inte kan sluta tänka på flyktingarna i krigens Irak och Syrien. De sista dagarna har vi i olika medier mötts av minst sagt hemska historier om flyktingar som dött på väg till Europa och drömmen om ett säkrare liv. Människor instängda i lastbilar har kvävts till döds. Bilder på drunknade barn som har sköljts upp på stränder efter att båtarna de färdats i har kapsejsat till havs. Jag kan inte tänka mig en hemskare död.
Dessa flyktingar offrade allt de hade i livet och tog chansen – och risken – att nå Europa. Det är lätt att tro att alla flyktingar har tagit sig ut ur Irak och Syrien, men man får inte glömma de som fortfarande finns kvar där – de som är flyktingar i sitt eget land. Det finns människor som inte har råd att betala smugglare. Vissa är sjuka och gamla och orkar inte med den tuffa resan, som kan ta alltifrån några dagar till flera månader. Sen finns det de som inte vill fly längre, utan som vill leva och dö hemma. Jag tänker på de här människorna som är kvar i krigets Syrien – ett krig som hade en början men som inte verkar ha ett slut. Jag tänker på människorna i Irak som tvingats fly om och om igen efter terrorgruppen Islamiska Statens framfart. Jag tänker på mitt folk, assyrierna (även kallade syrianer och kaldéer), som är flyktingar i sina egna ursprungsländer.
De assyriska flyktingarna i Irak bor nu där det finns plats för dem – i kloster, skolor, oanvända fallfärdiga byggnader och små hus i gamla byar. I en trångbodd miljö, där man ofta äter, sover och lever i samma rum dygnet runt finns det stora risker för sjukdomsspridning. Enkla infektioner i tex luftvägar, sår och tarmar kan sprida sig snabbt bland flyktingarna och ge svåra symptom, bli onödigt svårbehandlade och i värsta fall leda till döden. Dåligt näringsintag på grund av ensidig och energifattig kost leder till en svagare kropp och sämre immunförsvar, med sämre läkning och återhämtning som naturlig följd. Dessutom är den psykiska påfrestningen oerhört stor och känslan av hopplöshet kan vara förödande för en människas mentala hälsa.
Om sjukvårdsresurserna i Iraks flyktingbyar vore som i en stad i Sverige hade jag inte blivit orolig. Men sanningen är ju att resurserna där var knappa redan före krigen och blir värre för varje dag som går. Hur ska de människorna klara sig om de inte har tillgång till läkare, sjukhus och mediciner? Är man ung och frisk kanske man klarar en mildare lunginflammation utan antibiotika. Men de äldre och de som har flera andra sjukdomar i botten då?
Ja, jag höll på att glömma de kroniska sjukdomarna, de som ger mer långsiktiga problem, men som kan bli akuta och komplicera andra tillstånd om man inte behandlar. Sjukdomar som tex diabetes, högt blodtryck, kärlkramp, astma och inflammationstillstånd. Behovet av monitorering och behandling av de kroniska sjukdomarna blir ännu större i en period av stress, vilket ett liv som flykting minst sagt är. Jag har sett vad bara några dagars slarv med mediciner kan göra med tex en tonåring med diabetes eller en äldre person med hjärtsvikt. De kommer ofta in till akuten och behöver akut hjälp, ofta blir de kvar på sjukhuset för inneliggande vård. Men när varken basal- eller akut vård finns i närheten, vad händer då? Det är inte svårt att tänka sig hur livet är för en flykting som är sjuk…
Assyrier Utan Gränser har arbetat intensivt de sista åren med att hjälpa utsatta assyriska flyktingfamiljer med akuta hjälpinsatser, såväl i Irak som i Syrien. Behovet är fortfarande enormt stort och vi har insett att behovet av sjukvård och mediciner bland flyktingarna är bland det största. Därför har Assyrier Utan Gränser köpt en egen specialutrustad läkarbil för att kunna erbjuda mobil läkarvård och mediciner till de många assyriska flyktingarna i Dohuk-området i Irak. Som läkare är jag oerhört stolt över att Assyrier Utan Gränser tar sitt ansvar och når de sjuka med livsviktiga mediciner och duktig sjukvårdspersonal.
Kvällen börjar bli natt. Mina tankar på jobbet och kriget har fått tiden att flyga. Jag är tacksam över att jag har det bra i mitt hem med min familj. Jag kommer fortsätta kämpa för att bota, lindra och trösta de sjuka, både på mitt arbete på akutmottagningen men även genom att stödja Assyrier Utan Gränsers projekt. Du kan också bidra – skänk en gåva eller bli månadsgivare, så hjälper du assyrierna i ursprungsländerna till ett bättre liv.
Det sker nu, förändra liv!
Donna-Petra Shaheen
ST-läkare akutsjukvård
Vice Ordförande, Assyrier Utan Gränser
