Assyrier Utan Gränsers volontär, Ferit Rhawi, var med på Assyrier Utan Gränser i Irak för exakt en månad sedan. Här är hans tankar från besöket och viljan att få omvärlden att lyssna till assyrierna.
Från ett jobb till att överleva, från en bostad med gatuadress till baracker och tältnummer, från att vara privatperson, man, kvinna, barn, läkare, lärare, kock, ingenjör, syster, bror till att bli benämnd som en flykting vars syfte blir att statistikföras och objektifierad framför tv-kameror bland världens tv-kanaler. En titel som byts ut mot att bli ett objekt. Att bli statistikförd och enbart benämnas som flykting. Dessa människor, vars titlar totalt suddas, blir objektifierade och synliggörs i statistik som politiker runtom i världen skyltar om i debatter. 14 månader sedan den sista kyrkoklockan ringde i Nineveh (Mosul), och då dessa ”objekt” flydde. Fyllda med minnen och trauman. Allt som människan uppnått i sitt liv innan krisen förblir irrelevant. Det blir helt enkelt inte intressant för oss att veta vem dem var eller vad dem var. Generalisering och statistik i krisfall som dessa måste göras ibland. Men det gör ont när man får träffa människan bakom ”flyktingen”.
Vi var måna om vårt uppdrag nere i Irak. Men många gånger valde vi att bortse det. Många gånger la vi bort kamera och anteckningsblock och lyssnade istället på människan bakom ”flyktingen”. Vi ville ge dem en chans att få prata ut som vanliga individer och inte som flyktingar. Och de försökte, trots det lilla de har kvar, med tårar i ögonen erbjuda oss mat och vatten och den assyriska gästvänligheten som vi är vana vid. Gästvänligheten finns i deras hjärtan, inte i antalet kvadratmeder boende de har.
Att försöka beskriva deras känslor i en text känns svårt, och kanske heller inte rättvist. Men att se dem i ögonen, låta dem få prata i lugn och ro, ge dem tiden och modet att tala om deras rädsla, upplevelser, minnen, det som lämnats och det som förväntas. Med tårar i ögonen ber dem oss i sin förväntan: ”gör våra röster höra”. Med min hand dunkandes mot hjärtat bad jag dem att hålla modet uppe, vi kommer inte överge er. Trots alla svårigheter, all misär och kvarvarande minnen de bär med sig, så var vår önskan att vi kunde ingjuta lite mod bland dem. Jag lovade dem att vi alla här hemma, tillsammans, ska göra deras röster hörda.
På vägen till Irak skulle jag träffa flyktingar. På flyget hem fylldes jag med tårar, och minns den givmilda äldre mannen i Alqosh, den 102-åriga kvinnan som överlevt två folkmord, de lekande barnen i Ankawa, den 78-åriga kvinnan i Nouhadra som med skämtade om sin ålder, läraren, kocken, prästen och läkaren från Mosul som fortsatte sin profession under flyktingkrisen. Ansikten som jag aldrig kommer att glömma. Människor som fyllt mig med sorg, glädje och samtidigt hoppfullhet inför framtiden.
Vi har ett ansvar. Vi är skyldiga barnen – vår framtid – en röst. Barnen kommer att utvecklas till våra framtida ledare. De är inga flyktingar, de är inga objekt. De är våra barn, föräldrar, mor -och farföräldrar, vänner, släkt, grannar. De är vår familj. De har flytt från sina hem, från sin trygghet. De söker den av oss. Vi ÄR skyldiga att göra deras röster hörda, och låt oss tillsammans skänka dem den trygghet de förtjänar.
Gör som mig och bli månadsgivare eller skänk en slant via Swish på 123 900 1215 – för jag kunde med egna ögon se hur hjälpen från Assyrier Utan Gränser når ut till de behövande.
Ferit Rhawi
