ISTANBUL – EN VOLONTÄRS RESEBERÄTTELSE (English text below)

För ett år sedan åkte jag ner till Istanbul för att besöka assyriska (även kallade syrianska och kaldeiska) flyktingar från krigets Syrien som befinner sig i vakuum i Istanbul. Ganska exakt ett år efter projektets start var jag på plats igen och såg en massa nya ansikten. Inget av barnen som var med vid uppstarten av projektet finns kvar i Istanbul – de har tagit sig vidare – vart de har hamnat är oklart. Jag blev ledsen över att inte få träffa de barnen igen men samtidigt kände jag att det finns hopp och att de barnen har kommit vidare och har kunnat börja leva sitt liv som vanligt igen, gå till skolan och allt vad det innebär.

Nu var det dags att träffa många nya individer i olika åldrar och jag såg fram emot det. Jag insåg snabbt att centret var som en samlingsplats för många av de syriska flyktingarna som bor i området. Till en början frågade jag mig själv varför ”alla” hänger i centret trots att det inte finns någon undervisning eller aktivitet – så jag frågade dem;

“Att bo och dela en liten lägenhet med flera andra personer innebär bland annat att hela utrymmet mer eller mindre bara kan användas som sovplats. Vidare känns det bra att komma till centret och umgås med andra för att försöka komma bort från den dystra vardagen som vanligtvis består av oroande samtal med familj och vänner som är fast i krigets Syrien eller samtal om hur man ska kunna ta sig vidare härifrån”.

En kvinna som har varit i Istanbul med sina två barn i snart två år – hon berättar om hopplösheten och att hon inte vet vart de ska ta vägen. “Min man reste utan oss till ett europeiskt land för att sedan kunna ordna med våra papper därifrån men samma dag som han fick sitt uppehållstillstånd, omkom han i en hjärtattack. Jag fick inte ens begrava eller ta ett sista farväl av min man och jag vet inte längre vad jag ska göra eller hur vi ska gå vidare med våra liv. Att åka tillbaka till Syrien är inte ett alternativ. Assyrier Utan Gränsers flyktingcenter är viktigt för både barnen och mig, det ger oss andrum och får oss att tänka på annat än vår situation”.

Under året som har gått har volontärer från många länder tagit sig ner till centret och har valt att arbeta med projektet. Somliga undervisar i språk, andra ordnar gympa för barnen och en del är med i planeringen av framtida projekt. Vissa av volontärerna är utbytesstudenter som samtidigt vill göra nytta för flyktingarna.

Ett barn har inte något alternativ att välja emellan – dvs. om barnet ska vara kvar i ett land där det pågår krig, om barnet med sina korta ben ska gå över berg, om barnet ska ta sig över hav med dålig gummibåt eller om barnet ska stanna kvar i Istanbul. Barnet ska ju vara där föräldern är och föräldern lider all samvetskval inför varje flyktingbeslut om och med sitt barn.

Jag tänker på barnen som jag träffade, de är glada trots deras situation och det märks tydligt att de trivs med, och tycker om sina lärare. Barnen är medvetna om varför de befinner sig i Istanbul, tom de som bara var 6 år gamla, men jag hörde de inte klaga en enda gång. Tvärtom, jag fick många gånger höra att de var otroligt glada och tacksamma över att de har dessa aktiviteter att sysselsätta sig med och att de har lärt sig mycket tack vare den undervisning som ges av de duktiga och engagerade lärarna.

Maria Sulaiman
Volontär, Assyrier Utan Gränser

——————————————-

ISTANBUL – A VOLUNTEER TRAVEL REPORT

A year ago I traveled to Istanbul to visit the Assyrian refugees (also called suryoye and chaldean) from war-torn Syria who lives in a vacuum in Istanbul. Almost exactly a year after the project began, I was back in place, and saw a lot of new faces. None of the children who were there at the start of the program remains in Istanbul – they have made it through – where they have ended is unclear. I was sorry not to meet those kids again but at the same time, I felt that there is hope and that those children have come forward and have been able to begin to live their lives normally again, go to school and all that implies.

It was time for me to meet many new people of different ages and I looked forward to it. I quickly realized that the center was a gathering place for many of the Syrian refugees living in the area. At first I asked myself why “everyone” hangs out in the center even though there is no teaching or activity – so I asked them;

“To live and share a small apartment with several other people means that the entire space more or less can only be used as a sleeping area. Furthermore, it feels good to come to the center and socialize with others to get away from the dreary everyday life that usually consists of worrying conversation with family and friends who are stuck in the Syrian warzone or conversations about how to be able to move on from here. ”

A woman has been in Istanbul with her two children for nearly two years – she talks about the hopelessness and that she does not know where they should go. “My husband traveled without us to a European country, thereafter he would arrange our papers from there but the day he got his residency, he perished in a heartattack. I couldn´t even bury or take a final goodbye to my husband and I no longer know what to do or how we should move forward with our lives. To go back to Syria is not an option. Assyrians Without Borders refugee center is important for both the children and me, it gives us breathing space and allowe us to think about something else than our situation. ”

During the past year has volunteers from many different countries made their way to the center and has chosen to work with the project. Some teach in languages, other has gymnastics classes for the children and some are in the planning of future projects. Some of the volunteers are exchange students who also want to engage and do some good for the refugees.

A child has no options – ie, whether the child should remain in a country where there is war, if the child with his short legs will walk over mountains, if the child should cross the ocean with a dangerous rubber boat or if the child should stay in Istanbul. The child is supposed to be were the parents are and the parents suffers all pangs of conscience for each refugee decision about and with their children.

I think of the children I met, they are happy in spite of their situation and it´s clear that they enjoy, and likes their teachers. The children are aware of why they are in Istanbul, even those who are just 6 years old, but I did not hear them complain about it even once. On the contrary, they told me many times that they were incredibly happy and grateful that they have these activities to occupy themselves with, and they have learned a lot thanks to the education given by the talented and dedicated teachers.

Maria Sulaiman
Volunteer, Assyrians Without Borders