Assyrier Utan Gränsers volontär och medarbetare Maria Sulaiman åkte till Istanbul tidigare i år för att besöka projektet för assyriska flyktingar i Istanbul, som Assyrier Utan Gränser är delaktiga i tillsammans med Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (SFII). Projektet är långsiktigt och sattes igång i augusti i år och syftar till att planera och genomföra meningsgivande aktiviteter bland assyriska flyktingar från Syrien, i Istanbul. Maria var med under uppstartsveckan och berättar med egna ord följande om sin tid i Istanbul.
På Assyrier Utan Gränsers årsmöte i april i år berättade Assyrier Utan Gränser om projektet för assyriska flyktingar från Syrien, som i sin strävan till att fly till ett bättre liv i Europa, fastnat i mellanstationen Turkiet, Istanbul samt att de genom det här projektet vill aktivera de barn, ungdomar och vuxna som har bosatt sig där på obestämd tid. Jag nappade direkt!
I slutet av augusti åkte jag till Istanbul med min kusin Sandy, för att vara med på aktiviteterna. Önver Cetrez som är universitetslektor i religionspsykologi vid Teologiska Institutionen i Uppsala Universitet samt biträdande direktör i Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul är ansvarig för projektet. Han har hjälp av Yakup Atug som bor och studerar i Istanbul. Yakup är en sann eldsjäl som hjälper till och ställer upp för flyktingarna med allt ifrån små till större saker. Till sin hjälp har de även en kollega vid namn Modar som hjälper till med att intervjua ett antal av de syriska flyktingarna.
Eftersom vi kom till Istanbul första veckan av projektets debut hade inte alla aktiviteter initierats. Barnaktiviteterna var de som hade kommit igång. Varje dag vid 10:30-tiden träffades ”ledarna”, Yakup, Noura (som också är en syrisk flykting och hade huvudansvaret för aktiviteterna), jag, Sandy och Modar för att lägga upp dagens arbete. Modar var främst där för intervjuerna och var inte så insatt i själva projektet och aktiviteterna. De två första dagarna delade vi upp oss. Noura, jag och Yakup var de som var med barnen medan Modar och Sandy skötte intervjuerna.
Runt klockan 11:00 kom alla barn till centret. Oftast var alla på plats redan innan trots att det var sagt att de skulle vara där klockan 11:00 och runt 13:30 tiden var det slut. De flesta barn ville inte gå hem när vi sa att det var slut för dagen och de frågade glatt när de skulle komma nästa dag. Det var ett positivt tecken eftersom det visade på att de ville vara där och tyckte om det vi gjorde.
En vanlig dag kunde se ut på följande sätt: Dagen började alltid med ett kort ”gympa pass” för att barnen skulle piggna till och därefter fick de pyssla i ca 1,5 timme. Syftet var att engagera och motivera barnen intellektuellt. Den sista timmen var vi ute på lekplatsen och lekte. En av dagarna fick de leka vattenlekar och vi hade köpt vattenleksaker till dem och fyllt hinkar med vatten så att de skulle kunna fylla på sina vattenleksaker när vattnet var slut. Barnen hade tjatat om att få ha vattenlek från första dagen och alla var jätte glada när de fick det och ville inte avsluta leken. Målarövningar var också ett populärt inslag och barnen fick göra ett träd av färgade handavtryck på väggen och sedan skriva sina namn på varje avtryck. Det var så pass populärt att även vuxna kom till centret och lämnade sina handavtryck och namn på väggen. Nästan som ett sätt för dem att betona sin existens mellan kontinenternas försummelse.
På fredagen gjordes en liten invigningsfest för centret samt för att flyktingarna skulle lära känna varandra och på så sätt kunna minska på känslor av utsatthet. Det kom säkert runt 30-50 personer i olika omgångar. Kvällen var späckad av aktiviteter. Vi dansade till ramsan ”Huvud, axlar, knä och tå” först och sedan fick de leka ”Hela havet stormar”. Därefter hade vi även fiskdamm. Barnen verkade vara jättenöjda och senare under kvällen blev det de vuxnas tur att sitta ned tillsammans och umgås. Till en början satt alla och pratade med varandra men efter ett tag hämtade ungdomarna instrument som de spelade på och de sjöng olika ramsor tillsammans ända in till sent på kvällen.
Maria Suleyman
De flyktingar som lever i ovissheten pga. krig och numera som oönskade i metropolstaden riskerar djupa mentala spår. Det är viktigt att kunna hjälpa till och ge stöd i dessa utsatta tider och situationer och att barnen känner att det finns hopp. Mer om projektet kan ni läsa i tidigare artiklar på Assyrier Utan Gränsers hemsida. Den som är intresserad av projektet och har vägarna förbi Istanbul kan höra av sig till info@awbswe.se.