Tankar om projektet och flyktingarnas situation
Jag upplevde att både barnen och föräldrarna var väldigt glada och tacksamma över att Assyrier Utan Gränser har startat detta projekt.
En av de assyriska flyktingmammorna, vi kan kalla henne Samira, berättade att de har återhämtat sig fysiskt men att de är väldigt oroliga över sin situation och för barnen som har förlorat och förlorar så mycket av sin skolgång. De har nu varit flyktingar i 1,5 år i Istanbul och hon delar rum med andra ensamstående kvinnor och deras barn.
Vidare berättade Samira att hennes son tyckte väldigt mycket om skolan och att Assyrier Utan Gränsers projekt är deras ankare i vardagen. Aktiviteterna ger möjligheten för barnen att få vara barn och leka samtidigt som de får lära sig nya saker och möjligheten att interagera med de andra barnen.
En sak som Samira berättade och berörde mig väldigt mycket var att barnen var så insatta i det som skedde i Syrien att lekarna genomsyrades av krigshändelserna. En lek brukar gå ut på att barnen delar upp sig till poliser, rebeller och/eller terrorister och människosmugglare. Därefter återagerar barnen verkliga scenarion som de hade varit med eller hört talas om.
Samira berättade även om deras vardag, bristen på sysselsättning om dagarna, så de underhåller sig med att städa hemma och går ibland ut och promenerar. De flesta har inga pengar för att försörja sig själva och sina barn, många av dem får pengar från släktingar för att kunna betala sina räkningar. Familjerna bor i lägenheter som de delar med 2-3 andra familjer och i de två ungdomslägenheterna bor det mellan 13-20 killar. Varje hushåll får mat en gång i månaden från olika givare som Yakup Atug köper och delar ut till alla, men de måste själva betala för hyran, el, vatten och andra nödvändigheter. Det här är inte lätt för någon och när man dessutom är en flykting är man utstött från samhället på många sätt och vis.
Jag är väldigt glad att jag gjorde den här resan och fick möjligheten att se motstridigheterna mina medmänniskor lever under. Det är fascinerande hur människan trots massiva hårdheter fortfarande försöker se till hoppet i vardagen och fortfarande kan le trots att den har förlorat så mycket. Precis som dessa assyriska flyktingar.
Flera familjer har splittrats och delar av familjerna befinner sig på två, eller fler olika länder, de gör allt för att undgå döden. Det är ett overkligt scenario som barnen inte alltid begriper. En liten flicka, Rima, som var med på aktiviteterna upplevde just det här, hennes pappa och bröder hade åkt till ett europeiskt land för att kunna hjälpa resterande familjen att komma dit (mamman, den lilla flickan och hennes stora syster). I hennes ögon har hennes pappa och bröder övergett henne och hon var därför rädd för att lämnas ensam med oss under aktiviteterna. Hon ville att hennes mamma eller syster skulle närvara för att inte riskera att de också lämnar henne. Det var inte förrän några dagars engagemang och interaktion med de andra barnen som Rima självmant kunde be storasystern att gå hem så att hon kunde stanna och fortsätta dagen med Assyrier Utan Gränser. Hon hade kommit över sin rädsla och hittat vänner med samma historia.
Vår sista dag i Istanbul spenderade vi genom att vara med att umgås med de assyriska flyktingarna och senare på kvällen åkte vi till ett tivoli som låg en bit bort. Två av karusellerna var båtar som flöt runt på vatten och som åkte upp och ner, så fort vi satte oss i en av ”båtarna” började de skoja om att vi var ute till havs på väg mot ett annat land. Vi var helt enkelt på flykt. Alla skrattade och på så sätt kunde man förenkla och hantera sin vardag.
Jag åkte till Istanbul i hopp om att göra mer för flyktingarna men det finns än mer att göra. Arbetet tar inte slut, vi har precis börjat.
Maria Sulaiman
Vill du vara del av detta långsiktiga projekt och ge stöd till de assyriska flyktingarna via Assyrier Utan Gränser kan du börja göra det som månadsgivare genom att:
Tillsammans gör vi skillnad.